Sens - Mening

Jag finns här, men omkring mig ser/har jag människor som är deprimmerade. Som faktiskt enligt mig har ett tråkigt liv. Men det kanske är bara jag som vill att allt ska vara perfekt. Eller nästan allt. Men om man nu har möjlighet till det varför kan man inte ta tillvara på dessa moment, ögonblick. Jag känner mig utnytjad, lurad, och oviktigt. Brukar få höra att jag tror mig vara mittens centrum.

Att det kanske är jag som är felet, att det är fel på mig. Jag har en sån strak vilja. Att bara vilja ha det som de flesta, fast den verkligheten som jag har, som jag föreställer eler vill se kanske inte finns där ute. Svenska män eller en del män går visst ute med sina kvinnor och barn, har roligt, pratar med varandra och bollar med ideer. Som att de vore bästa vänner fast de är ett par. Men om de inte gör det... älskar de varandra då? På deras sätt....

Det vet inte jag. Känner att jag förösker skapa något finnt, göra något finnt. Men för varjegång så känns det som att något drar ner mig. Precis när jag börjar gå uppåt. När jag ser ljuset, får en mening uppfattning med livet. Det här känns lite löjligt samtidigt som skönt att skriva. Släppa några bekymer från ryggen som jag bär. Genom att de finns här i ord. Det kommer ljusna för min del också. Men det känns som att jag inte kan lyfta upp de nära och kära. allt är ett teater känns det som och det som är sjukt är att teatern är mitt liv. Jag har levt sådant. Låtit mig styras. Nä nu drar jag och andas in lite luft vid köksfönstret här. Det är så varmt att jag öppnat fönstret och utifrån hörs ljudet av dropande regn. det luktar faktiskt lite vår ^^